På Göteborgs centralstation

Där satt jag på Göteborgs centralstation och konstaterade att gifta karlar är inget att befatta sig med. De pratar och pratar, de ska skilja sig "bara jag har renoverat klart badrummet" eller "när barnen har blivit lite större" eller "när frun orkar med det" och andra lika idiotiska och otroliga förklaringar. Jag hade blivit bjuden till Göteborg för att följa med till Operan. Ja bjuden och bjuden... resan fick jag betala själv fast han sa att han skulle betala hälften "för att vi ska kunna träffas!", hotellrummet betalade hans jobb, föreställningen fixade han genom sitt jobb, tja, han kom undan med en medioker middag med mineralvatten. Jag som hade present med mig till hans födelsedag...

Där satt jag i alla fall och väntade på tåget och bestämde mig för att "här gäller det att ta nya friska tag!" Så jag ringde upp en karl som jag träffat på en chat. Vi hade pratat i telefon några gånger och han var en verkligt trevlig och uppiggande person. Han skrattade rått när jag berättade hur det hade utvecklats med den här malmöcharmören. "Och han hade inte bilen med sig och kunde skjutsa dig? Den hade förstås frun! Haha!"

Och det var just vad hon hade - den stackars skjuklingen.

Sen berättade han om kvinnan som träffade en gift man, vars fru var allvarligt sjuk, ja nästan döende. En dag när längtan och frustrationen blev för stor letade hon upp hans bostad, ringde på för att få träffa sin älskade... och där öppnar frun, frisk och stark och förvånad!

Så där är det ju med gifta män - det är frun som ska skyddas och kommer i första hand.