Resa till Blekinge

Han den trevlige chatkarlen blev trevligare och trevligare och så blev det dags att träffas. Pigg och modig som jag är så hoppade jag på tåget den här gången till Blekinge! Man får verkligen se sig om i världen! Han mötte mig vid tåget i sin trasiga skinnjacka och i en gammal liten bil där jag fick fösa undan skräpet på golvet och från sätet för att få plats med min lekamen och min lilla väska. Med god hjälp kunde vi föra ett samtal i bilen och överrösta det vinande ljudet från rutan som inte gick att stänga, avgasröret som var löst och nåt annat odefinierbart skrammel från motorrummet. Det var sonens bil, förklarade han. Sonen hade lånat hans bil - firmabilen. Det var en fin bil, det!

Vi kom hem till hans hus, han hade en villa en bit utanför stan. Tomten var i stort behov av en röjsåg och en container, men man kan ju inte hinna med allt... Nu skulle det lagas mat! Potatisgratäng och skinksnitslar, jättegott skulle det bli, och vi skulle hjälpas åt med maten. Jag frågade efter förkläde och javisst, hans förra sambo hade lämnat kvar ett. Dessutom hade hon lämnat kvar ett en centimeter tjockt lager stekflott på det också. Samt på spisen, på kaklet och i princip överallt. För inte kunde det väl vara så att h a n inte var så noga med städningen? Svaret fick jag i badrummet... det var i alla fall ett par månader sen hon hade gett sig iväg med både sitt och hans bohag. De hade träffats på nätet, hon flyttade ner från Norrland, om inte direkt så i alla fall en vecka efter att de träffats. När hon hade länsat hans tillgångar och tillfogat honom lite nya skulder, flyttade hon tillbaka när han inte var hemma och passade på att utöka sitt bohag med det mesta av hans.

Så gissa om det var synd om honom! Frun hade övergivit honom för en annan en vecka före jul förra året och den här nya skinnade honom. Och julen närmade sig på nytt - hur skulle han klara den, med sitt dåliga hjärta, dessutom? "Du kan komma till mig, vi brukar ha trevligt!" sa jag. Käcka jag, som tyckte att en till vid julbordet bara ökar julgemenskapen.

Men innan dess skulle vi alltså äta den där middagen vi lade upp på fat jag smygdiskade innan. "Visstja, jag köpte ju en flaska vin och nu ligger den i den andra bilen!" Han var förtvivlad - ringde till sonen som inte svarade på sin mobiltelefon. Skulle vi bli utan vin? Ja - det var spårlöst borta liksom sonen och bilen... som om det aldrig ens hade funnits!

Så blev det jul och han kom i samma bil och skinnjacka som senast - ingendera i bättre skick. Vi var bjudna på julmiddag hos släkten och skulle byta om till finjulkläderna. Då tar han fram sin kostym - en kvarleva från början av 80-talet med kort kavaj, ja, verkligen kort - midjekort! Jag trodde jag skulle dö... jag känner ju min familj. De talar om den kavajen än.