Litterära samtal

Han hade en ganska medioker presentation på den community där vi blev bekanta. Talade om att han var intresserad av att ha en skriftväxling under bestående äktenskap, liksom. Jaja... en gift karl kan man väl få lov att prata med, det är ju hans problem. Men det är rena lögnen - det är definitivt inget problem för honom. Han flirtar lite på nätet under arbetstid, sen har han frun därhemma som ska skyddas till varje pris. Visserligen kanske äktenskapet är i svajning, men hon får inte lämnas ut! Och därmed är han JÄTTEHEMLIG, han angav bostadsort inom en tiomilsradie från sin arbetsplats, som han också var väldigt försiktig med att prata om. Men vi pratade om annat - som vi skrev! Det var långa, intelligenta mess som skickades många gånger om dagen. Det var litteraturhänvisningar, det var livsåskådningsfrågor, det var dikter... Han sporrade mig till att söka uppgifter, böcker, författare som jag aldrig skulle gjort annars. Det var s å berikande!

Samtidigt hände det gräsliga saker i mitt liv, som jag hade fullt sjå att orka med. Konversationen med honom bidrog till att jag kände att jag hade ett värde, att någon uppskattade mig. Jag visste självklart förutsättningarna för kontakten, men nog fanns det en liten önskan om att få träffa denne karl, som gav mig så mycket genom det han skrev.

Denna lilla önskan var även en önskan från hans sida. Såklart ville vi se den människa i ögonen som påverkade en så intensivt. En möjlighet yppades, han skulle till Stockholm i tjänsten och jag skulle till Stockholm för att jag behövde det. Vi prickade in dagen, bestämde tid och plats för mötet. Under tiden hade det även blivit ytterligare en dimension i bekantskapen - det fanns en attraktion, en hjärnans påverkan på kroppen. Detta diskuterades och ventilerades och vändes och vreds på, och vi konstaterade att det som sker det sker.

Så efter månader av skriftväxling närmade sig dagen för mötet. Och så fick han kalla fötter en vecka innan. Han skrev att han tänkt så mycket på mig, att det inte var lämpligt - han hade inte för avsikt att förändra livet med frun. Det skulle vara för stor risk att träffa mig, så han ville ställa in mötet.

Jag förklarade för honom att jag varken hade för avsikt att skämma ut honom, kräva omedelbar skilsmässa eller förföra honom på caféet. Det var ju inte givet att j a g skulle falla för honom... Men att träffas och få se en människa bakom orden - det klarade han inte av.

Efter ett par dagar med en utskällning från mig och fegt hukande från hans sida, så avregistrerade han sig och var puts väck.

Där stod jag, i vanlig ordning, och glodde bittert på det kortaste strået.

Stor betydelse?

Han var trevlig. Han var pratsam. Han var småflirtig. Han var stockholmare. Han var intresserad! Han var stor chef, på stort företag, med stor bil.

En dag ringde han och föreslog att vi skulle träffas. Han kunde åka hit över dagen, han var ofta ute och åkte i jobbet. 40 mil hit och dit var ingen suck liksom. Vore trevligt att se naturen här omkring, vi kunde åka till nån sjö, kanske bada om det var varmt? Jag hem och fixade utflyktskorgen och han kom farande i fina bilen. Vart skulle vi då? Jag drog mig till minnes en liten avskild strandbit vid favoritsjön, så jag visade vägen dit. Det var bara det att det var säkert 10 år sedan jag varit där, och stigen man gick på förr var nästan igenvuxen. Dessutom hade man nyss avverkat skogen och lämnat en massa ris och bråte, så vi vandrade, jag menar klev, över ett mindre kalhygge i värmen, med fikakorgen och filten. Riset rev mig på benen, hans fina stockholmskläder klibbade vid hans kropp, han stannade inte ens för att svara i sin mobiltelefon. Vi kom i alla fall fram till den lilla strandremsan som inte var någon mysig avskild strandremsa längre, utan bestod av vass, stenar och ris. Det var bara att vända om och ta sig samma väg tillbaka.

Enskilt skulle det vara, det var vi överens om, så jag visade vägen till en liten badplats där det sällan är något folk. Men det var det ju. Vi satte oss vid stranden och åt vår picnick, jag funderade på att bada och han pratade i telefonen. De andra ville inte ge upp och låta oss vara ensamma, så vi for vidare, jag var full av förslag!

Äntligen kom vi till Bästa Platsen - nu skulle det badas! Av med kläderna och i vattnet! Inte var det så noga med baddräkt där i avskildheten! Sen drack vi kaffe, han pratade i telefonen och så plötsligt blev det en annan ton... som kurrandet från en kelsjuk katt, liksom. Telefonen var avstängd, han låg på rygg i solen och bad mig titta lite neråt, neråt hans kropp. "Arma krake, karln är sjuk på nåt sätt!" Tänkte jag. Men det var ingen missbildning. Det var hans stolthet, hans glädje, hans manlighet! Inte är jag någon expert på området, men jag var inte beredd, jag blev totalt överraskad, jag kunde knappt hålla masken! Nu förstod jag det där med bilen...

Hur det fortsatte berättar jag inte, men när vi skildes åt var vi överens om att det hade varit en trevlig dag, men det var bra med det och vi utbytte bara några väluppfostrade fraser därefter.