Resa till Blekinge

Han den trevlige chatkarlen blev trevligare och trevligare och så blev det dags att träffas. Pigg och modig som jag är så hoppade jag på tåget den här gången till Blekinge! Man får verkligen se sig om i världen! Han mötte mig vid tåget i sin trasiga skinnjacka och i en gammal liten bil där jag fick fösa undan skräpet på golvet och från sätet för att få plats med min lekamen och min lilla väska. Med god hjälp kunde vi föra ett samtal i bilen och överrösta det vinande ljudet från rutan som inte gick att stänga, avgasröret som var löst och nåt annat odefinierbart skrammel från motorrummet. Det var sonens bil, förklarade han. Sonen hade lånat hans bil - firmabilen. Det var en fin bil, det!

Vi kom hem till hans hus, han hade en villa en bit utanför stan. Tomten var i stort behov av en röjsåg och en container, men man kan ju inte hinna med allt... Nu skulle det lagas mat! Potatisgratäng och skinksnitslar, jättegott skulle det bli, och vi skulle hjälpas åt med maten. Jag frågade efter förkläde och javisst, hans förra sambo hade lämnat kvar ett. Dessutom hade hon lämnat kvar ett en centimeter tjockt lager stekflott på det också. Samt på spisen, på kaklet och i princip överallt. För inte kunde det väl vara så att h a n inte var så noga med städningen? Svaret fick jag i badrummet... det var i alla fall ett par månader sen hon hade gett sig iväg med både sitt och hans bohag. De hade träffats på nätet, hon flyttade ner från Norrland, om inte direkt så i alla fall en vecka efter att de träffats. När hon hade länsat hans tillgångar och tillfogat honom lite nya skulder, flyttade hon tillbaka när han inte var hemma och passade på att utöka sitt bohag med det mesta av hans.

Så gissa om det var synd om honom! Frun hade övergivit honom för en annan en vecka före jul förra året och den här nya skinnade honom. Och julen närmade sig på nytt - hur skulle han klara den, med sitt dåliga hjärta, dessutom? "Du kan komma till mig, vi brukar ha trevligt!" sa jag. Käcka jag, som tyckte att en till vid julbordet bara ökar julgemenskapen.

Men innan dess skulle vi alltså äta den där middagen vi lade upp på fat jag smygdiskade innan. "Visstja, jag köpte ju en flaska vin och nu ligger den i den andra bilen!" Han var förtvivlad - ringde till sonen som inte svarade på sin mobiltelefon. Skulle vi bli utan vin? Ja - det var spårlöst borta liksom sonen och bilen... som om det aldrig ens hade funnits!

Så blev det jul och han kom i samma bil och skinnjacka som senast - ingendera i bättre skick. Vi var bjudna på julmiddag hos släkten och skulle byta om till finjulkläderna. Då tar han fram sin kostym - en kvarleva från början av 80-talet med kort kavaj, ja, verkligen kort - midjekort! Jag trodde jag skulle dö... jag känner ju min familj. De talar om den kavajen än.

På Göteborgs centralstation

Där satt jag på Göteborgs centralstation och konstaterade att gifta karlar är inget att befatta sig med. De pratar och pratar, de ska skilja sig "bara jag har renoverat klart badrummet" eller "när barnen har blivit lite större" eller "när frun orkar med det" och andra lika idiotiska och otroliga förklaringar. Jag hade blivit bjuden till Göteborg för att följa med till Operan. Ja bjuden och bjuden... resan fick jag betala själv fast han sa att han skulle betala hälften "för att vi ska kunna träffas!", hotellrummet betalade hans jobb, föreställningen fixade han genom sitt jobb, tja, han kom undan med en medioker middag med mineralvatten. Jag som hade present med mig till hans födelsedag...

Där satt jag i alla fall och väntade på tåget och bestämde mig för att "här gäller det att ta nya friska tag!" Så jag ringde upp en karl som jag träffat på en chat. Vi hade pratat i telefon några gånger och han var en verkligt trevlig och uppiggande person. Han skrattade rått när jag berättade hur det hade utvecklats med den här malmöcharmören. "Och han hade inte bilen med sig och kunde skjutsa dig? Den hade förstås frun! Haha!"

Och det var just vad hon hade - den stackars skjuklingen.

Sen berättade han om kvinnan som träffade en gift man, vars fru var allvarligt sjuk, ja nästan döende. En dag när längtan och frustrationen blev för stor letade hon upp hans bostad, ringde på för att få träffa sin älskade... och där öppnar frun, frisk och stark och förvånad!

Så där är det ju med gifta män - det är frun som ska skyddas och kommer i första hand.

Så här gick det till

Det var så här det gick till. Vi hade träffats på en kontaktsite och det fanns någon kontakt där mellan oss, ett ömsesidigt intresse. Han bodde i Malmö och efter lite mailande satte jag mig på bussen en lördag och åkte dit. Vi hade inte setts förut, bara växlat foton. Han hade sagt att han var 170 cm lång, alltså jämnlång med mig, men det var en överdrift. Jag hade full översikt över hans glesa grå kalufs. Vi stämde träff på stationen och det var lätt att känna igen honom. En kram på offentlig plats var inte att tänka på, eftersom han var gift. Nu var det ju så att frun var sjuk, så han hade inget samliv med henne, men kunde heller inte skilja sig på grund av hennes sjukdom. Det var s å synd om den raringen! Vi tog en kopp kaffe (där han inte var igenkänd) och åkte en runda i stan med bilen och så var det dags att checka in på hotellet han bokat. Stans billigaste, med frukost som bestod av kaffe, fralla och plastinpackade ostskivor. Vi gick ut på kvällen och åt en god middag, jag beställde ett glas vin, men han avstod eftersom han berättade att han var nykter alkoholist. Att gå hand i hand eller visa någon kroppskontakt på stan var det inte tal om... Fruns släktingar och vänner kunde ju se oss.

En gång kom han och hälsade på hemma hos mig. Han lyckades komma ifrån en hel dag och jag hade tagit ledigt från jobbet. "Jag mår lite risigt" sa han och avböjde middag och kaffe och tyckte att vi skulle vila på sängen. Vilket vi gjorde en stund. Tills han rusade ut på toaletten för att sitta där i enskildhet en halvtimme och kom ut spökblek i ansiktet. "Jag tror det är bäst att jag åker hem" sa han matt och så for han hem igen de 30 milen. Nästa dag var det jag som fick sjukskriva mig på grund av magsjuka. Det varade i tre dagar.

Sista gången vi träffades så hade jag åkt till Malmö och det hade blivit samma hotell som den första gången. Med den skillnaden att jag fick klara mig själv den mesta tiden. Det var trassel på jobbet, så han kunde bara vara med mig ett par timmar. Sen strulade frun och behövde passning, svärmodern var inblandad och där satt jag, ensam i utkanten av Malmö på ett trist hotellrum. Det blev inget restaurangbesök, men tack och lov fanns en hamburgerbar intill, så kvällen var räddad. En påse med ostburgare och pommes frites liggande i sängen en lördagskväll i Malmö var väl inte precis vad jag hade tänkt mig.

Efter en natt med väldigt gott om plats för att sträcka ut sig var det dags att ta sig till tåget. Men då strulade frun på något sätt, så han kunde inte skjutsa mig. "Det kan inte vara så långt" tänkte jag, greppade väskan och började gå. Och gick och gick och gick. Kom så småningom fram till stationen och i tid till tåget. Den avgången jag hade valt innebar att jag var tvungen att vänta i kyla och snålblåst på en perrong i Nässjö på ett försenat tåg.

Men han skulle skilja sig! Bara frun blev lite bättre och orkade med det!