den frustrerade

Thursday, February 21, 2008

Så var det dags igen

Så sitter man där igen. Med fjärilar i magen. Med skägget i brevlådan. Med ovissheten. Har det lyckats den här gången? Är det ömsesidiga känslor? Kan jag ha lite tur för en gångs skull?

Efter några halvdana försök med dejter hit och dit och längre och kortare förhållanden blev jag så trött på alltihop och rent av uppgiven. Bara gav upp och orkade inte mer. Orkade inte med spelet, att vara lagom mycket intresserad, inte vara påflugen, inte visa sig angelägen. De stackars karlarna tål ju inte sånt - det är de som ska sköta jakten och vi ska vara villebråden som sitter darrande av förväntan, utan att ta initiativ.

När man har träffat någon, och det känns bra, varför ska man hålla igen då? Jo, för att de är så rädda för att bli snärjda och måste ha sin frihet, vilket egentligen betyder att de vill vara fria att flirta med andra damer utan att jag blir sur. Dessutom finns det så mycket godsaker på dejtingsidornas smörgåsbord, att man inte behöver nöja sig med knäckebrödet, må så vara med en god ost därpå.

Men den här - jag kunde inte stå emot. Han kan stava, kan uttrycka sig, har humor, självdistans och visade sig i lördags vara en så fin karl att jag mumlade för mig själv "kan jag ha sån här tur?". Det kan jag förstås inte, det där livet jag vill ha är inte menat för mig, det har jag lärt mig. Men det skymtade bakom kröken.

Nu tassar jag försiktigt. Skriver ett mail om dagen och får ett svar, precis som förut. Som de senaste två månaderna. Men i kväll har jag inte fått något. Då vill jag mailbomba och tala om vad jag känner, vad jag tänker och det får jag ju absolut inte. Absolut inte.

Jag ska avvakta och låta honom ha initiativet.

Man blir frustrerad.