Så var det dags igen

Så sitter man där igen. Med fjärilar i magen. Med skägget i brevlådan. Med ovissheten. Har det lyckats den här gången? Är det ömsesidiga känslor? Kan jag ha lite tur för en gångs skull?

Efter några halvdana försök med dejter hit och dit och längre och kortare förhållanden blev jag så trött på alltihop och rent av uppgiven. Bara gav upp och orkade inte mer. Orkade inte med spelet, att vara lagom mycket intresserad, inte vara påflugen, inte visa sig angelägen. De stackars karlarna tål ju inte sånt - det är de som ska sköta jakten och vi ska vara villebråden som sitter darrande av förväntan, utan att ta initiativ.

När man har träffat någon, och det känns bra, varför ska man hålla igen då? Jo, för att de är så rädda för att bli snärjda och måste ha sin frihet, vilket egentligen betyder att de vill vara fria att flirta med andra damer utan att jag blir sur. Dessutom finns det så mycket godsaker på dejtingsidornas smörgåsbord, att man inte behöver nöja sig med knäckebrödet, må så vara med en god ost därpå.

Men den här - jag kunde inte stå emot. Han kan stava, kan uttrycka sig, har humor, självdistans och visade sig i lördags vara en så fin karl att jag mumlade för mig själv "kan jag ha sån här tur?". Det kan jag förstås inte, det där livet jag vill ha är inte menat för mig, det har jag lärt mig. Men det skymtade bakom kröken.

Nu tassar jag försiktigt. Skriver ett mail om dagen och får ett svar, precis som förut. Som de senaste två månaderna. Men i kväll har jag inte fått något. Då vill jag mailbomba och tala om vad jag känner, vad jag tänker och det får jag ju absolut inte. Absolut inte.

Jag ska avvakta och låta honom ha initiativet.

Man blir frustrerad.

Tiden går

Och fort går den också! Det är ett år sedan jag skrev här. Lika frustrerad är jag fortfarande. Ska bara berätta att de rosa delfinerna, de fick jag ett tillgodokvitto på som legat i plånboken tills i går. Jag valde ett resesmyckeskrin och ett visitkortsfodral i silver. Nyttiga och bra saker.

Rosa delfiner

Något av det mest märkliga jag har varit med om hände i kväll. Något som jag verkligen inte är bortskämd med är att få presenter. Små gåvor av herrbekanta. Norrmannen t ex hade med sig en bukett tulpaner första gången han kom. Därefter hade han enbart med sig whiskey till sig själv. Han som ett tag kom till mig på fredagarna hade någon gång med sig wienerbröd. Att inte män begriper att man önskar sig lite uppskattning och romantik emellanåt? Hellre tulpaner än wienerbröd.

Och så kom fredagsmannen i kväll på en blixtvsit, önskade god jul och räckte fram ett litet rött paket med guldsnören. Ja, just ett sådant där litet, litet paket som brukar innehålla en ask med bomull och något som gnistrar. Jösses, vad jag blev överraskad och glad! Det värmde verkligen in till hjärterötterna!

Först hade jag tänkt att jag skulle spara öppnandet till julafton, men kom på att det skulle bli lite svårt att förklara för barnen. Så jag tände några ljus, kokade en kopp te, satte mig i fåtöljen och öppnade paketet. Paketet innehöll ett par örhängen. Guldgula örhängen för hål i öronen. Med rosa delfiner. Inte pärlor eller sånt - små rosa delfiner. Jag kanske ska nämna att jag inte har hål i öronen?

Hur tänkte han?

Jag har en teori - jag har fått fel paket. Det är dottern som ska ha delfinerna. I så fall blir det en liten överraskning hos dem på julafton. Kan det finnas någon annan förklaring?

Myshelg

Man får sina tankeställare... Härom helgen sprangs det Tjejmilen i Stockholm, och vem skulle dit, om inte lilla frun! Vad hade varit naturligt att göra då för en gift man med ett piggt litet prassel på behagligt avstånd, en gräsänklingshelg? Jo, att säga till henne i god tid att nu, nu ska det bli mysa av! Nu ska här göras utflykter och mysiga middagar. Ett par hela långa dagar som omväxling till ett par sällsynta timmar. Dela en flaska vin och ta cykeln hem, eller rent av en hel övernattning! Men icke.

På söndagen fick jag veta läget. Då hade han varit hos en bekant och druckit kaffe på lördagskvällen tillsammans med en annan herre, berättade han vid mitt köksbord på söndagseftermiddagen. Och jag gick i taket och undrade varför i all världen han inte kunde kläckt ur sig att han hade en hel ensam helg till förfogande? "Men du verkade ju så upptagen", sa han. Jovisst, när han skickade ett mail och frågade som man brukar vad som ska ske i helgen, så hade jag inga särskilda planer. Och för att inte verka alltför slö och tråkig sa jag kanske något om att träffa kompisar, hitta på nåt kul etc. Varvid han säger att "men du verkade så upptagen" och lägger skulden på mig till den uteblivna chansen.

Men jag vet vad det handlade om - han var tvungen att vara nåbar i hemmet för kontrollens skull. Mobiltelefon använder han inte för att inte bli misstänkt för nåt skumt. Ett par timmars frånvaro går att förklara med trädgårdsarbete, svampplockning mm... men hemska tanke om han inte hade svarat i telefonen på kvällen och det inte fanns nåt kompisalibi??

Jojo, snacka går ju, om att det vore så himla fint att ha en helg tillsammans, att ha lite tid, att kunna resa någonstans. Herregud, det kommer aldrig att ske.

Svamp

Tro inte att frustreringarna har försvunnit. Det är bara så att jag inte har haft något så tydligt att skriva om som jag fick anledning till idag.

Det har blivit lite glest med träffarna på senaste tiden, men idag skulle jag bli hedrad med ett besök, på själva födelsedagen. Inte min, men hans! Redan för ett par dagar sedan fick jag veta att det kunde bli ett besök. Mötet han var på lyckades han avsluta en halvtimme tidigare än normalt, och den halvtimmen fick jag! Jag hade ju trott att det skulle bli ett par timmar, men nej, kaffe ville han inte ha. Hade fått det på mötet. Så den där lilla bakelsen jag köpt för att överraska födelsedagsbarnet med brydde jag mig inte om att ta fram. Då hade han ju blivit tvungen att kasta i sig den på en kvart. I stället berättade han om att han hade varit ute i går och plockat svamp, säkert tre kilo kantareller. "Jag såg inte var du ställde kassen?" sa jag. Det lilla skämtet skrattade han gott åt och sa att "De är nog färdigrensade när jag kommer hem." Jo tjena...

Är detta något att fortsätta med egentligen?

Fruar

Saker som fruar gör:

Följer med på alla resor.
Använder bilen.
Delar ekonomin.
Har ett gemensamt socialt liv.
Bor i villa.
Har sommarstuga.
Arbetar deltid utan att få lägre standard.
Får cykeln lagad.
Är den som det tas hänsyn till.
Kan tänka sig att bjuda in nån singelkompis till tjejträffar.
Kan inte tänka sig att bjuda in nån singelkompis till parbjudningar.

... och detta trots att hon vägrar maken sexuellt umgänge, trots att hon hotar med självmord om han skulle lämna henne, trots att hon är nedlåtande och spydig mot sin make.

Det är klart att hon inte vill ändra på sitt liv, då skulle hon ju förlora allt... och bli som en sån där hemsk människa som inget hellre önskar att sätta klorna i hennes karl. Han som är snart 60 år, med vikande potens, med ingrodda vanor, berättar vitsar som hon hört förut, kliar sig i skrevet vid tv:n.

Saker som singelkvinnor gör:

Får de hemliga mötena inställda när han ska iväg med frun.
Får inte åka i hans bil för man kan bli sedd och dessutom lämna något spår.
Bjuder på fika och middagar hemma hos sig.
Får inte veta vad människorna i hans umgänge heter.
Har inte råd med villa.
Har verkligen inte råd med sommarstuga.
Fixar allt själv.
Kommer alltid i andra hand.
Är trött på tjejträffar.

... och detta trots att han påstår att han inte kan leva utan henne, trots att han höjer henne till skyarna och talar om vilken fantastisk människa hon är, trots att han är salig över deras rika sexliv, trots att han suckar över sitt tråkiga liv med frun.

Hur gör man för att kombinera dessa?

Singelhelg

Jag försökte förklara hur livet som singel är för den gifte mannen som satt i mitt kök och drack kaffe. Vi pratade om helger, som påsken som nyss passerat, om midsommar och nyår. Jag talade om att det kan kännas svårt just de helgerna som är så förknippade med fester tillsammans med "gänget", traditioner sen åratal tillbaka.

- Men vi brukar inte göra något särskilt, sa han. Vi brukar bara träffas några stycken hemma hos varandra, äta den traditionella maten, inget särskilt, på midsommarafton sill och potatis och någon har gjort en jordgubbstårta. Vi brukar vara i stugan när det är vår tur. Lite champagne och raketer vid 12-slaget på nyårsafton, men inget särskilt annars. Det var mer förr, då var det resor och hotell över nyår. Ja, nu senast var vi i Stockholm, förstås. Men när ens äktenskap mest är en formalitet så kunde det vara roligare.

Och jag, med alla års ensamhet och helgångest, jag hörde som vanligt orden "vi, vi brukar, resor, hotell, stuga, hos varandra...".

Det är just de orden man inte har i sin vokabulär. Man säger "jag", det finns inget vi, det finns inga traditioner tillsammans med andra par, för man är inte del av ett par. Jag frågade inte hur många i sällskapen som varit singlar, för jag har gjort det förut och då är man så pinsam. Ofta beskriver folk sina sammankomster med "vi var fyra par som...". Dessutom har man inte råd med resor, stugor osv.

Jag förstod att han inte hade en susning om hur mitt liv är. Nyårsafton i total ensamhet. Alltså inte "vi var ensamma hemma", utan bara jag, en person. Det kan en människa som levt i ett parförhållande i hela sitt vuxna liv inte föreställa sig. Det är väl därför som så många, när de bryter upp ur sitt äktenskap, paniskt skaffar en ny partner så fort som möjligt. Helst redan innan det gamla är slut...

Hur är det på sommaren då? Det brukar börja nu i april. Semesterplanerna är i gång. Tidningsartiklar fulla med tips. Grillning, bilsemester i Europa, hyra stuga...

Inte sjutton släpar jag ut grillen på balkongen och grillar mig en korv, inte heller har det känts frestande att utsätta mig och den skraltiga bilen för en långfärd utan avlösning vid ratten.

Sen var det dags för honom att ge sig iväg. Frun skulle hämtas vid jobbet med bil och de skulle helghandla. Några säckar jord och en del plantor skulle hem också. Jag berättade inte om hur det går till att få hem en säck jord till balkongkrukorna när man bara har cykel.

Litterära samtal

Han hade en ganska medioker presentation på den community där vi blev bekanta. Talade om att han var intresserad av att ha en skriftväxling under bestående äktenskap, liksom. Jaja... en gift karl kan man väl få lov att prata med, det är ju hans problem. Men det är rena lögnen - det är definitivt inget problem för honom. Han flirtar lite på nätet under arbetstid, sen har han frun därhemma som ska skyddas till varje pris. Visserligen kanske äktenskapet är i svajning, men hon får inte lämnas ut! Och därmed är han JÄTTEHEMLIG, han angav bostadsort inom en tiomilsradie från sin arbetsplats, som han också var väldigt försiktig med att prata om. Men vi pratade om annat - som vi skrev! Det var långa, intelligenta mess som skickades många gånger om dagen. Det var litteraturhänvisningar, det var livsåskådningsfrågor, det var dikter... Han sporrade mig till att söka uppgifter, böcker, författare som jag aldrig skulle gjort annars. Det var s å berikande!

Samtidigt hände det gräsliga saker i mitt liv, som jag hade fullt sjå att orka med. Konversationen med honom bidrog till att jag kände att jag hade ett värde, att någon uppskattade mig. Jag visste självklart förutsättningarna för kontakten, men nog fanns det en liten önskan om att få träffa denne karl, som gav mig så mycket genom det han skrev.

Denna lilla önskan var även en önskan från hans sida. Såklart ville vi se den människa i ögonen som påverkade en så intensivt. En möjlighet yppades, han skulle till Stockholm i tjänsten och jag skulle till Stockholm för att jag behövde det. Vi prickade in dagen, bestämde tid och plats för mötet. Under tiden hade det även blivit ytterligare en dimension i bekantskapen - det fanns en attraktion, en hjärnans påverkan på kroppen. Detta diskuterades och ventilerades och vändes och vreds på, och vi konstaterade att det som sker det sker.

Så efter månader av skriftväxling närmade sig dagen för mötet. Och så fick han kalla fötter en vecka innan. Han skrev att han tänkt så mycket på mig, att det inte var lämpligt - han hade inte för avsikt att förändra livet med frun. Det skulle vara för stor risk att träffa mig, så han ville ställa in mötet.

Jag förklarade för honom att jag varken hade för avsikt att skämma ut honom, kräva omedelbar skilsmässa eller förföra honom på caféet. Det var ju inte givet att j a g skulle falla för honom... Men att träffas och få se en människa bakom orden - det klarade han inte av.

Efter ett par dagar med en utskällning från mig och fegt hukande från hans sida, så avregistrerade han sig och var puts väck.

Där stod jag, i vanlig ordning, och glodde bittert på det kortaste strået.

Stor betydelse?

Han var trevlig. Han var pratsam. Han var småflirtig. Han var stockholmare. Han var intresserad! Han var stor chef, på stort företag, med stor bil.

En dag ringde han och föreslog att vi skulle träffas. Han kunde åka hit över dagen, han var ofta ute och åkte i jobbet. 40 mil hit och dit var ingen suck liksom. Vore trevligt att se naturen här omkring, vi kunde åka till nån sjö, kanske bada om det var varmt? Jag hem och fixade utflyktskorgen och han kom farande i fina bilen. Vart skulle vi då? Jag drog mig till minnes en liten avskild strandbit vid favoritsjön, så jag visade vägen dit. Det var bara det att det var säkert 10 år sedan jag varit där, och stigen man gick på förr var nästan igenvuxen. Dessutom hade man nyss avverkat skogen och lämnat en massa ris och bråte, så vi vandrade, jag menar klev, över ett mindre kalhygge i värmen, med fikakorgen och filten. Riset rev mig på benen, hans fina stockholmskläder klibbade vid hans kropp, han stannade inte ens för att svara i sin mobiltelefon. Vi kom i alla fall fram till den lilla strandremsan som inte var någon mysig avskild strandremsa längre, utan bestod av vass, stenar och ris. Det var bara att vända om och ta sig samma väg tillbaka.

Enskilt skulle det vara, det var vi överens om, så jag visade vägen till en liten badplats där det sällan är något folk. Men det var det ju. Vi satte oss vid stranden och åt vår picnick, jag funderade på att bada och han pratade i telefonen. De andra ville inte ge upp och låta oss vara ensamma, så vi for vidare, jag var full av förslag!

Äntligen kom vi till Bästa Platsen - nu skulle det badas! Av med kläderna och i vattnet! Inte var det så noga med baddräkt där i avskildheten! Sen drack vi kaffe, han pratade i telefonen och så plötsligt blev det en annan ton... som kurrandet från en kelsjuk katt, liksom. Telefonen var avstängd, han låg på rygg i solen och bad mig titta lite neråt, neråt hans kropp. "Arma krake, karln är sjuk på nåt sätt!" Tänkte jag. Men det var ingen missbildning. Det var hans stolthet, hans glädje, hans manlighet! Inte är jag någon expert på området, men jag var inte beredd, jag blev totalt överraskad, jag kunde knappt hålla masken! Nu förstod jag det där med bilen...

Hur det fortsatte berättar jag inte, men när vi skildes åt var vi överens om att det hade varit en trevlig dag, men det var bra med det och vi utbytte bara några väluppfostrade fraser därefter.

Resa till Blekinge

Han den trevlige chatkarlen blev trevligare och trevligare och så blev det dags att träffas. Pigg och modig som jag är så hoppade jag på tåget den här gången till Blekinge! Man får verkligen se sig om i världen! Han mötte mig vid tåget i sin trasiga skinnjacka och i en gammal liten bil där jag fick fösa undan skräpet på golvet och från sätet för att få plats med min lekamen och min lilla väska. Med god hjälp kunde vi föra ett samtal i bilen och överrösta det vinande ljudet från rutan som inte gick att stänga, avgasröret som var löst och nåt annat odefinierbart skrammel från motorrummet. Det var sonens bil, förklarade han. Sonen hade lånat hans bil - firmabilen. Det var en fin bil, det!

Vi kom hem till hans hus, han hade en villa en bit utanför stan. Tomten var i stort behov av en röjsåg och en container, men man kan ju inte hinna med allt... Nu skulle det lagas mat! Potatisgratäng och skinksnitslar, jättegott skulle det bli, och vi skulle hjälpas åt med maten. Jag frågade efter förkläde och javisst, hans förra sambo hade lämnat kvar ett. Dessutom hade hon lämnat kvar ett en centimeter tjockt lager stekflott på det också. Samt på spisen, på kaklet och i princip överallt. För inte kunde det väl vara så att h a n inte var så noga med städningen? Svaret fick jag i badrummet... det var i alla fall ett par månader sen hon hade gett sig iväg med både sitt och hans bohag. De hade träffats på nätet, hon flyttade ner från Norrland, om inte direkt så i alla fall en vecka efter att de träffats. När hon hade länsat hans tillgångar och tillfogat honom lite nya skulder, flyttade hon tillbaka när han inte var hemma och passade på att utöka sitt bohag med det mesta av hans.

Så gissa om det var synd om honom! Frun hade övergivit honom för en annan en vecka före jul förra året och den här nya skinnade honom. Och julen närmade sig på nytt - hur skulle han klara den, med sitt dåliga hjärta, dessutom? "Du kan komma till mig, vi brukar ha trevligt!" sa jag. Käcka jag, som tyckte att en till vid julbordet bara ökar julgemenskapen.

Men innan dess skulle vi alltså äta den där middagen vi lade upp på fat jag smygdiskade innan. "Visstja, jag köpte ju en flaska vin och nu ligger den i den andra bilen!" Han var förtvivlad - ringde till sonen som inte svarade på sin mobiltelefon. Skulle vi bli utan vin? Ja - det var spårlöst borta liksom sonen och bilen... som om det aldrig ens hade funnits!

Så blev det jul och han kom i samma bil och skinnjacka som senast - ingendera i bättre skick. Vi var bjudna på julmiddag hos släkten och skulle byta om till finjulkläderna. Då tar han fram sin kostym - en kvarleva från början av 80-talet med kort kavaj, ja, verkligen kort - midjekort! Jag trodde jag skulle dö... jag känner ju min familj. De talar om den kavajen än.

På Göteborgs centralstation

Där satt jag på Göteborgs centralstation och konstaterade att gifta karlar är inget att befatta sig med. De pratar och pratar, de ska skilja sig "bara jag har renoverat klart badrummet" eller "när barnen har blivit lite större" eller "när frun orkar med det" och andra lika idiotiska och otroliga förklaringar. Jag hade blivit bjuden till Göteborg för att följa med till Operan. Ja bjuden och bjuden... resan fick jag betala själv fast han sa att han skulle betala hälften "för att vi ska kunna träffas!", hotellrummet betalade hans jobb, föreställningen fixade han genom sitt jobb, tja, han kom undan med en medioker middag med mineralvatten. Jag som hade present med mig till hans födelsedag...

Där satt jag i alla fall och väntade på tåget och bestämde mig för att "här gäller det att ta nya friska tag!" Så jag ringde upp en karl som jag träffat på en chat. Vi hade pratat i telefon några gånger och han var en verkligt trevlig och uppiggande person. Han skrattade rått när jag berättade hur det hade utvecklats med den här malmöcharmören. "Och han hade inte bilen med sig och kunde skjutsa dig? Den hade förstås frun! Haha!"

Och det var just vad hon hade - den stackars skjuklingen.

Sen berättade han om kvinnan som träffade en gift man, vars fru var allvarligt sjuk, ja nästan döende. En dag när längtan och frustrationen blev för stor letade hon upp hans bostad, ringde på för att få träffa sin älskade... och där öppnar frun, frisk och stark och förvånad!

Så där är det ju med gifta män - det är frun som ska skyddas och kommer i första hand.

Så här gick det till

Det var så här det gick till. Vi hade träffats på en kontaktsite och det fanns någon kontakt där mellan oss, ett ömsesidigt intresse. Han bodde i Malmö och efter lite mailande satte jag mig på bussen en lördag och åkte dit. Vi hade inte setts förut, bara växlat foton. Han hade sagt att han var 170 cm lång, alltså jämnlång med mig, men det var en överdrift. Jag hade full översikt över hans glesa grå kalufs. Vi stämde träff på stationen och det var lätt att känna igen honom. En kram på offentlig plats var inte att tänka på, eftersom han var gift. Nu var det ju så att frun var sjuk, så han hade inget samliv med henne, men kunde heller inte skilja sig på grund av hennes sjukdom. Det var s å synd om den raringen! Vi tog en kopp kaffe (där han inte var igenkänd) och åkte en runda i stan med bilen och så var det dags att checka in på hotellet han bokat. Stans billigaste, med frukost som bestod av kaffe, fralla och plastinpackade ostskivor. Vi gick ut på kvällen och åt en god middag, jag beställde ett glas vin, men han avstod eftersom han berättade att han var nykter alkoholist. Att gå hand i hand eller visa någon kroppskontakt på stan var det inte tal om... Fruns släktingar och vänner kunde ju se oss.

En gång kom han och hälsade på hemma hos mig. Han lyckades komma ifrån en hel dag och jag hade tagit ledigt från jobbet. "Jag mår lite risigt" sa han och avböjde middag och kaffe och tyckte att vi skulle vila på sängen. Vilket vi gjorde en stund. Tills han rusade ut på toaletten för att sitta där i enskildhet en halvtimme och kom ut spökblek i ansiktet. "Jag tror det är bäst att jag åker hem" sa han matt och så for han hem igen de 30 milen. Nästa dag var det jag som fick sjukskriva mig på grund av magsjuka. Det varade i tre dagar.

Sista gången vi träffades så hade jag åkt till Malmö och det hade blivit samma hotell som den första gången. Med den skillnaden att jag fick klara mig själv den mesta tiden. Det var trassel på jobbet, så han kunde bara vara med mig ett par timmar. Sen strulade frun och behövde passning, svärmodern var inblandad och där satt jag, ensam i utkanten av Malmö på ett trist hotellrum. Det blev inget restaurangbesök, men tack och lov fanns en hamburgerbar intill, så kvällen var räddad. En påse med ostburgare och pommes frites liggande i sängen en lördagskväll i Malmö var väl inte precis vad jag hade tänkt mig.

Efter en natt med väldigt gott om plats för att sträcka ut sig var det dags att ta sig till tåget. Men då strulade frun på något sätt, så han kunde inte skjutsa mig. "Det kan inte vara så långt" tänkte jag, greppade väskan och började gå. Och gick och gick och gick. Kom så småningom fram till stationen och i tid till tåget. Den avgången jag hade valt innebar att jag var tvungen att vänta i kyla och snålblåst på en perrong i Nässjö på ett försenat tåg.

Men han skulle skilja sig! Bara frun blev lite bättre och orkade med det!